Som subkultur betraktad står en politisk rörelse alltid inför en tämligen unik och mycket svår balansgång, när dess oerhört personliga funktion som ledstång för utvecklandet av den egna identiteten måste kombineras med ett i alla sammanhang enormt anspråk på allmängiltighet. På ett personligt plan är en SSU-kongress fullt jämförbar med vilket vampyrlajv som helst, men när det vita sminket tvättats bort och huggtänderna har hittat tillbaka till asken i nattduksbordet, då är allt som vanligt igen. Möjligen visar det bara på en brist i det svenska medieklimatet, men det är sällan som rollspelare förväntas försvara vad de gör med sin lediga tid på DN Debatt.
Det kan tyckas vara en banal jämförelse, men i en tid då politiken mer och mer utvecklas till blott en vetenskaplig disciplin, där alla svar ska finnas bland statistiska undersökningar och statliga utredningar, är det kanske inte ett fullt så skrattretande att påminna oss om vi alla ytterst lever på mänsklighetens villkor.
I ljuset av det ovan nämnda är det väl ingen som lyfter på ögonbrynen när Jacob Hemming klumpigt bestiger en högtalare på scen i Norrköping för att baka ihop tusentals personliga, och mer eller mindre passionerade, övertygelser till harmlös och lättsmält plockmat åt de där obeslutsamma mittenväljarna. Det blir inte bra. Kanske blir det inte särskilt dåligt heller, men åtminstone helt ointressant. Det är inte en slump att det här inlägget handlar om MUF som kufig subkultur, snarare än det konkreta innehållet i låttexten.
Med detta vill jag inte säga att politiken är oförenligt med konstnärliga uttryck; det är den inte, men då bör ambitionerna kanske vara högre än att slänga ut en okarismatisk upplänning på scen, beväpnad endast med inställsamt svärmeri i en återanvänd Magnus Uggla-förpackning. Överge plattityderna och de snälla formuleringarna, de övertygar inte någon.
Det finns emellertid mer lyckade exempel på politiskt angelägen populärkultur. Den brittiske poplegendaren Elvis Costello hade t e x 1979 sin hittills största hit, med Oliver’s Army. Såhär skriver Costello om låten på skivomslaget: “I made my first trip to Belfast in 1978 and saw mere boys walking around in battle dress with automatic weapons. They were no longer just on the evening news. These snapshot experiences exploded into visions of mercenaries and imperial armies around the world. The song was based on the premise ‘they always get a working class boy to do the killing’.”
Av en händelse såg jag i dagens Metro en annons från Försvarsmakten, som löd såhär: “Nu får över 200 000 ungdomar ett erbjudande om ett nytt jobb. Och det är allt annat än ett vanligt jobb.”
Och Elvis Costellos röst ekade i mitt huvud.
Only takes one itchy trigger
one more widow, one less white nigger
[...]
But there’s no danger
it’s a professional career
[...]
If you’re out of luck or out of work
we could send you to Johannesburg
Niklas Linderoth
Riad
augusti 24, 2010
Jävlit fint som vanligt i ditt ordföråd, blir avundsjuk. Tänkte bara på en sak som jag inte riktigt kopplade. Det där med DN-debatt. Får SSU:are försvara sina åsikter på DN-debatt eller får dem inte det? Antar att du menar att det är samma för ssuare som för lajvare, att de inte får agera där. Men undra bara för tydlighetens skull
Niklas
augusti 24, 2010
Tack Riad!
Det jag menar är att just eftersom politik gör anspråk på att angå alla, och hela samhället, så kan du som ung politiskt aktiv hamna i en väldigt obekväm situation när dina övertygelser (och i förlängningen din identitet) ifrågasätts av gubbarna på ledarsidorna. För unga kan politiskt engagemang handla lika mycket om att hitta sig själv och sin egen identitet som att förändra, och det bör man ha förståelse för.
Emilia
augusti 25, 2010
Älskar Elvis Costello versus Försvarsmakten. Jättebra, Niklas!